Min gbp-resa, start 13/9 2010

I över 20 år har jag pendlat mellan 95 – 122 kg. Jag hade ett BMI på 43,2 (vilket är sjuklig fetma) och det innebar att jag var tvungen att soppa för att minska på min lever, då det finns stor risk att den är förstorad när man har så högt BMI. 122 kg var min invägnings vikt då jag började med cambridgeskuren 27/8 2010 och två veckor senare hade jag gått ner 8 kg och det var jag helt nöjd med!!

Veckan innan operationen hade jag varit på möte med dietist, narkosläkaren och kirurgen. De tog en mängd blodprov på mig och jag fick träffa de andra som skulle bli opererade samma dag. Stämningen var mysig och alla var jättetrevliga.

Operationsdagen var kommen….13/9 2010!!! 

Min tid för operation var 10.oo och var 2:a på listan den dagen. Kom dit säkert 1 timme innan det var dags för mig att komma in (och var på väg att gå därifrån säkert 7 gånger på grund av min ångest). Väl inne fick jag lugnande innan jag fick byta om till sjukhuskläder och lägga mej i en mjuk och skön säng, när jag hör hur någon ligger och mumlar; aj, aj har så ont, mår så illa….då var det nära att jag reste mig och skulle gå därifrån!!! Fick mer lugnande och kunde faktiskt slappna av till sist. De satte droppet och blev sedan inkörd på operationssalen. Jag minns att jag lägger mig på operationsbordet självmant och börjar frysa, de sätter ett gäng elektroder på mitt bröst och sen kommer den klassiska masken över min mun och de ber mig andas djupa andetag.

Jag vaknar av att någon säger att; ”du måste gå och kissa nu” och då känner jag hur det känns konstigt upp mot axlarna. Kommer då ihåg att när man opereras med titthålskirurgi blåser de upp hela buken med gas för att se och få plats – och den gasen måste ut på nått sätt (genom fisar & rapar) och innan den kommit ut kan den spänna väldigt.

Första dagen/natten på CFTK gick riktigt långsamt. Timmarna maskade sig fram och jag slumrade till och från, kunde inget annat än ligga på rygg, då hela maginnehållet kändes som om det ramlade ut (jag hatar att ligga på rygg). Var uppe vid ett flertal tillfällen och försökte kissa med det var så svårt att släppa på urinen. Mådde även väldigt illa och spydde vid ett par tillfälle och det var INTE att leka med. Gjorde så JÄVLA ONT i magen.

Strax efter sex fick vi komma in på våra egna rum, på uppvaket låg vi alla fyra tillsammans. Rummen var riktigt lyxiga med mjuk massagesäng och egen TV. I anslutning till rummen fanns ett gemensamt vardagsrum med kök, toalett, matbord, soffa & TV.

Efter morgonmedicinen serverades vår första frukost. 1 dl drickyoggi och 1 dl proviva fruktdryck. Efter en viktoperation måste man ”flyta” dvs. endast äta flytande kost i 10-14 dagar och därefter endast puré i ytterligare 4 veckor. Detta för att magen måste tränas upp och vänja sig vid sitt nya tillstånd och att hantera mat.

Sjuksköterskan sa att vi skulle försöka få ner dessa 2 dl på inte mindre än en timme. Det var lättare sagt än gjort. Och jag tänkte för mig själv, vilken födelsedagspresent!! Grattis till mig själv, surple suppe och inte äta tårta, ja ja, det var väl inte sista gången jag fyller år.

Jag blev utskriven på onsdagen den 15/9 och åkte hem den 16/9 (var kvar en natt i Stockholm om komplikationer skulle inträffa). Jag tycker det är svårt att äta då jag inte har någon aptit och har svårt att tolka min kropps signaler. Jag vet inte om jag är hungrig, bara har ont, behöver gå på toa eller om det bara är de där attans operationsgaserna. Jag försöker äta varannan timme men då ingen hungerkänsla uppstår får jag ställa klocka.

Ont det gör ont men det går ändå, sjung Lena Ph då hon vann melodifestivalen 2004 (den svenska så klart). Ja och ont det vill jag lov att säga att det gjorde det på mig med när det blev stopp i en ny ihopp sydd koppling i mina tarmar. Vi tar det från början.

Jag kom hem från Stockholm den 16/9 och allt var verkligen frid och fröjd, mådde som en prinssesa. Jag lagade och åt mina soppor och andra flytande drycker, precis som min dietist sagt åt mig, varannan timme. Hade till och med en app på min Iphone som larmade, min mat & sov klocka….fast jag skulle ju inte sova!! Ja, jag ska inte säga annat men trött det var jag och aningen ont i magen när man skulle upp ur sängen.

Men så hände något den 26/9 12 dagar efter operationen. Hade svårt att äta, rapade hela tiden, mådde illa, ”torr spydde” och ont i magen. Och kände att nått är fel…Fick i det här läget panik då jag visste hur VIKTIGT det är att äta varannan timme så här i början, men det gick inte att få ner mer än 1 sked och sen tog det stop, TVÄRSTOP!! Vet inte riktigt hur jag tog mig igenom den natten, hade ont torr spydde om vart annat: Ringde akuten men fick inget bra svar, mer än att avvakta. När klockan blev 07.00 stod jag inte ut längre utan ringde på min läkares mobilnummer vi fått innan vi åkte hem från Stockholm, en dam svarade och sa att han ringer upp om en stund. Stunden gick och jag kommer inte ihåg hur lång tid som förflöt innan jag ringde IGEN och frågade efter honom och då fick jag tala med honom.

Han sa att han skulle skriva ut ett recept mot illamåeendet och höras efter lunch hur jag mådde. Min man drog in till Örebro där sjukhusapoteket ligger för att hämta ut min medicin. Intog medicinen och bad en bön att det skulle gå över. Försökte att få i mig vätska då dietisten sa att: prioritera vätska!! Men det blev bara hulkningar av det. När ytterligar 1 timme förflutit så hade inte smärtan släpt och jag ringde åter till akuten och de sa åt mig att komma in….och jag åkte!!

Kom in till akuten och de tog en massa prover och skickade iväg mig på en siktröntgen, man får nått insprutat i infarten och i samma ögonblick kändes det som att jag kissade på mig, men det var falskt alarm. På den röntgen kunde de konstatera att det fanns en förträngning på en ihop sydd tarm och operation var den ända lösningen. Men de skulle försöka att gå in via de ”gamla” ( ja, knappt 2 veckor) titthålen. Blev inlagd på ava i väntan på operationen som skulle ske vid 2-tiden på natten, men akutfall på akutfall kom in och så jag fick vackert vänta på en ledig tid, kallar detta för överjävligt ont, hade så ont i den nyoperarade magsäcken efter all torrspyning så jag låg och grät…när de äntligen kom och sa att det var min tur!!

Vaknade upp på intensiven i ett töcken…kommer inte ihåg mycket mer än att de sa att operationen gått bra.

Kommer inte ihåg när jag blev uppkörd till avdelningen, hade så mycket morfin…Dock kommer jag ihåg någon syrra som tjatade på mig att jag var ”tvungen” att komma upp och sitta ( ja, jag vet att man behöver det), men det gjorde så JÄVLA ONT!! Dagarna flöt ihop och vet att jag mådde igen vidare, ingen matlust, ont i det nya ärret…

Dessutom har jag fått en slang som går in till magsäcken i fall jag inte skulle få i mej någon mat så de kan ge mej sondnäring.

Dagarna gick uppe på avdelningen och jag blev sakta bättre och efter 11 dagar blev jag utskriven…och det är en helt annan historia.

Vart var jag?? Jo just…skulle bli utskriven från sjukhuset och tänkte att jag skulle passa på att duscha innan jag åkte hem och få förbanden bytta. Med stor möda tog jag mig in i duschen och det var så skönt. Tog mig tillbaka till sängen och ringde på en syrra för att byta förbandet och döm om min förvåning när hon säger; – Nä men det behövs inte, det kommer torka av sig själv. Och här kan man börja fundera om JAG var frisk och inte gnabbade emot, men med facit i hand så hade jag inte ätit ”riktig mat på 6 veckor. Så min hjärna var inte riktigt med.

Assistenten och Alex kom in och hämtade mig. Och det var så skönt att vara hemma igen, sova i sin egen säng, riktigt nice!! Sov skapligt den natten.

När jag sitter och äter frukost så känner på magen att det är blött och tittar ner på tröjan och ser till min stora fasa……BLOD!!!! Känner hur blodet rusar från huvudet och jag blir alldeles kallsvettig…VAD SKA JAG GÖRA??

Drar försiktigt bort förbandet och ser till min stora fasa att det sipprar nått kletigt från operationsärret. Jag ringer till avdelningen och berättar vad som har hänt och hon säger bara; – Ja det är inte mycket jag kan göra, du får ringa till akuten. För du skrevs ju ut i går och då får man inte komma upp på avdelningen. Ringde akuten och de säger att det är fullt med folk där och de frågar om jag kanske kan avvakta lite.

Lägger mig i sängen och då rinner det inte ur såret, så jag tänkte att ligger jag bara still en stund så ger det kanske med sig……NOT!!! Vid 18-tiden skjutsar mammsen in mig till akuten och där blir jag liggande ca 3 timmar innan läkaren kommer in och börjar trycka på såret…och INGET kommer. Jag fattar ingenting, men då jag sätter mig så börjar sipprandet igen, han ber mig att lägga mig ner och börjar trycka igen, men mycket hårdare och säger att; – Vi tar bort några stygn så får vi se…..sen när han trycker till igen så VÄLLER DET UT VAR OCH BLOD och jag hann tänka att NU DÖR JAG!!!!

Han la ner ett avklippt lillfinger från en plasthandske som ett drenage och sydde tre nya stygn och sen skulle jag återkomma till avdelningen på måndag. I 7 veckor fick jag åka in till USÖ måndag, onsadag och fredag för att byta bandage och lägga i sorbact i hålet som uppstått av infektionen. Och efter 5 veckor tog de bort slangen som gick in i magsäcken.

Ångrar att jag inte tog en bild när den var som störst, här har den läkt i 5 veckor…men men bättre än inget!

10 thoughts on “Min gbp-resa, start 13/9 2010

  1. Hej!!
    Jag har totalt missat din GBP berättelse :0
    fanns den skriven på förra bloggen också??
    Du har ju också varit med på en jobbig resa :/
    Vi fick samma komplikationer du och jag!
    Tyvärr hann du hem innan krånglet började
    Jag var ju tack och lov kvar på sjukan.
    Jag är avvensjuk på din återhämtning 😉
    Jag är ju inte i närheten av ditt tempo
    men unnar dig verkligen att få må bra!!
    Kramar i mängder till dig!!

  2. Jag har också missat den här berättelsen. Vilken tuff start du fick!!! Men tur att allt gick bra sedan,

    kram ♥♥♥

  3. Åh din stackare! Min Make fick så där med. Ett hål i sitt gbp ärr. ( han gjorde en öppen) Det tog från september till dagen innan julafton att läka och de 2 första månaderna la han om det varje dag och de 2 senare månaderna varannan.
    Jag är himla glad att jag slapp det med min gbp operation. Men jag har sett på nära håll vad som händer när det blir som du fick det. Fast han hade ingen förträngning bara infektion i ärret.
    Jag hoppas du har gått bra för dig nu.

  4. Å fy farao vilken tuff start! Starkt av dig att kämpa dig igenom en sån pärs!
    Känns väldigt skönt att se att du inte ångrar det trots komplikationerna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s